VI ÄR LILLA NAPOLI
Runt år 2007 började vår pizzaresa med enkel fråga. Hur kommer det sig att inte ende pizzeria i Sverige bakar den ursprungliga pizzan som föddes i Neapel på 1600-talet? Hur svårt kunde det egentligen vara att kombinera de fyra ingredienserna – vatten, salt, jäst och mjöl – som napolitansk pizzadeg består av?
Efter lite trevande degförsök visade det sig snabbt att det var så in i helvete svårt att göra denna simpla form av pizza att Ville beslöt sig för att hoppa av studierna precis innan magisterupp-satsen. Vad ska man med en sån till när man ändå vet att man nu ska baka pizza resten av livet?
På denna tiden var det lite annorlunda jämfört med idag på så sätt att Napolitanare inte delade med sig av sina kunskaper. Inte som idag när man upptäckt att man kan tjäna pengar på att konsultera andra pizzerior. Vi fick prova oss fram genom trial and error. Vår rutin var att efter jobbet klockan 4 så sågs vi och experimenterade fram till kl 10-11 på kvällen. Utöver det gick helgerna ut på att experminetera med allt runt omkring Pizza Napoletana.
Vi hängde mycket på forum där vi delade vår information med ett gäng runt om i världen med samma smala passion som oss. Vi lärde oss att varje liten infromationsbit skulle vi få slåss för. Redan här hade vi ambitionen att starta en pizzeria men först när vi var så duktiga att vi kunde mäta oss med en medlebra pizzeria i Neapel.
Så här höll vi på tills våra dåvarande brudar stack och vi bestämde oss för att maxa på ordentligt. Vi började resa mer frekvent till Neapel, Ville slutade jobba helt och vi flyttade ihop i Falkenbergs billigaste två. Vi sålde allt vi hade och bodde faktiskt ihop i samma dubbelsäng under mer än 1 år. Anledningen att Ville slutade jobbet och Bess fortsatte var för att Bess tjänade mest. Inte svårare än så.
År 2013 började vi på jättearbetet med att bygga vår pizzaugn. För oss är det helt omöjligt att beskriva hur mycket tid vi har lagt ner på allt som har med ugnar att göra. Att få tag i informationen i Neapel var nästan omöjligt. Enda sättet var att spela dum turist och gå in bakom pizzabänken på pizzerior och ta närbilder. I vilket fall hade ugnen tagit god form sommaren 2014 och Ville hade tagit jobb på en av stadens lokala pizzahak för att kunna experimentera efter stängning. Då kunde man cranka upp ugnen i 400 grader vilket var och men man fattade snabbt att det saknades värme för att kunna baka pizzan på under minuten.
På försommaren 2015 fick vi på nåder etablera oss på en öde parkering i ett industriområde i lilla Falkenberg. Villes syrras ungar ritade upp en skylt som det stod pizza på, sen var vi igång. För hösten när det var som kallast ute fick vi nog av parkeringen. Som tur var fanns det en liten fallfärdig gammal bensinmack som vi kunde ställa in ugnen i, och efter påtryckningar började vi sälja pizza igen även om tanken var att ha det som nåt slags pizzalaboratorium tills vi hittade en riktig lokal. Givetvis kom vi ingenstans då vi bara tänker på pizza och vi är kvar än idag.
Genomgående funkar vi så att allt som inte fyller en funktion för en perfekt pizza hamnar i periferin. Vi brukar säga att den dan vi kan detta perfekt, låt säga om 25 år, då kan vi fundera på vilken färg vår pizzeria ska ha. Detta är inte ett aktivt val utan en prioritering som kommer helt naturligt. Undrar faktiskt om inte klyschan ”laga mat med kärlek” är förväxlad med ”laga mat av besatthet”?
En liten märklig detalj i vår historia är att vi i princip inte hade några gäster under vår 2 första verksamhetsår förutom Italienare och en del andra gäster som rest mycket i just Italien. Okunskapen vår oerhört stor om Pizza Napoletana bland svenskar. Det gick så långt att vi fick förklara för alla våra nya gäster att pizzan vi bakade var från Neapel och inte Nepal.
Låter som ett skämt idag men sån är sanningen. Idag lever vi ju i en jättepizzaboom och vi älskar den!